|
Den nya hissen har äntligen kommit på plats på Bergdalen 2 efter vad många hyresgäster upplevt som en lång och utmanande tid – efter den skrämmande natten i februari då en sprängladdning detonerade utanför deras port.
Regnet lurar bakom molnen där vi står på gräsmattan, på lagom avstånd för att snabbt kunna dyka in under det lilla tältet om himlen väljer att öppna sig. Många av hyresgästerna är på plats då vi har samlats för att grilla, prata och fira den symboliska milstolpe som varit så efterlängtad – den nya hissen är färdigmonterad.
alla fysiskt oskadda
Samtalen är många och stämningen god trots det dystra som hände i februari. En sprängladdning placerades utanför porten till huset och kvar blev urblåsta fönster, en totalförstörd port och en hiss som skadats så till den grad att den inte gick att reparera.
Skadorna på tiovåningshuset var många och känslorna hos de boende likaså.
– Först tänkte jag att det inte var så farligt ändå, men det blev rätt tufft, förklarar Christine som var på Cypern just när det hände. Jag har problem med ryggen och då går man inte gärna åtta trappor upp bara så där. Men det är samtidigt vad det är, det viktigaste är ändå att ingen blev skadad.
Nära samarbete
Michael Benjaro och Saad Abdulnour står vid grillen och vänder hamburgare. I sina roller som kundförvaltare respektive fastighetsvärd har de varit måna om att vara extra närvarande för de boende under våren.
– Det som varit viktigast för mig under den här tiden är hyresgästerna, säger
Michael. Att de ska få bästa möjliga stöd av oss som fastighetsägare. Jag har försökt tänka utanför boxen och min ordinarie roll. Försökt se till att vara extra tillgänglig och snabb med att fixa saker. Han pratar varmt om samarbetet med hyresgästerna.
– Jag är väldigt tacksam för deras tålamod, då det gjort mitt och vårt jobb lättare. Ibland har saker behövt ta tid, men då har det funnitsw förståelse för det. Det har underlättat jättemycket för oss.
NYA VÄNSKAPSBAND HAR KNUTITS
Hundägarna Jane och Gert kände inte varandra. Men en vacker dag gick Gert och knackade på högst upp i huset och frågade om Jane behövde hjälp att handla. I dag är de vänner. Vänner med skilda känslor för det som hände.
– Jag tog illa vid mig, berättar Jane. För mig har det varit obehagligt. Men när jag fick se alla poliser och brandkåren som var snabbt på plats så kändes det bättre.
För Gert var det värsta att behöva vara utan sin dvärgpudel, som är för liten för att gå i så många trappor.
– Jag ligger inte åt det hållet att jag blir orolig eller nervös, säger Gert. Det som hänt har hänt och då får man göra det bästa av det. För mig var det värsta att jag fick lämna bort Zacke. Han kunde inte gå i alla trappor och jag orkade inte bära honom, så han fick bo hos en kompis.
Jane har bott i huset i en handfull år medan Gert flyttade in på 90-talet. De båda beskriver Storskogen som ett område där i princip alla hälsar när man är ute med hunden, vare sig man känner varandra eller inte.
– Det har kommit något gott med det onda, tycker Jane. Alla hälsar numera och vi var flera som var snabba med att byta telefonnummer med varandra efter det hände, det känns bra av flera anledningar nu. Både för att det har blivit nya bekantskaper och för att det finns flera grannar att ringa om man skulle behöva hjälp med något i framtiden.
Under hösten fortsätter återställningen av huset och hyresgästerna ser fram emot att lägga det som inträffade bakom sig. Och låta livet fortsätta med de nya bekantskaper som fötts.
|